Min äldsta son Manfred lider av nattskräck, det är ej att förväxla med mardrömmar och det är något som växer bort. Det jobbiga i detta att man som mamma (eller pappa naturligtvis) lider nästan mer än barnet, eftersom han aldrig minns att han har haft detta under natten. Nattskräck är i princip samma sak som sömngång och har ungefär samma orsaker, men kännetecknas av intensiv rädsla. Nattskräck förekommer i alla åldrar men är vanligast hos förskolebarn. Jag har fått höra att det är vanligare hos pojkar än flickor.. En teori är att det har med hjärnans utveckling att göra, speciellt när det är hos små barn.. att när hjärnan utvecklar sig och sitt nervsystem så kan det i sig skapa skräcken, att det liksom ”spökar” i hjärnan för barnet och att detta växer bort.
Vid en attack av nattskräck börjar Manne skrika hysteriskt någon timme efter att han har somnat, är alldeles skräckslagen och går inte att få kontakt med. Attackerna är vanligen tre till tio minuter långa men de kan vara både kortare och längre. En attack slutar vanligen när han somnar om igen ganska snart. När detta sker ska man som förälder sitta helt passivt bredvid och låta han hantera skräcken själv…. Detta är jättesvårt!! Man ska inte lyfta upp honom i famnen med det är otroligt svårt att INTE göra det, man lider ju så otroligt med honom.. Å andra sidan så kan prat och beröring förvärra hans nattskräck.. det är en ångest att behöva gå igenom..
Jag är uppe hos honom ca samma tid nästan varje natt och ibland kan det bli upp till 5-7 gånger på en natt , som tur är händer det mer sällan..
Detta att kliva upp X antal gånger per natt samt att man även går upp för Axel min yngsta som skall ha välling mitt i natten , tar på ens krafter. Vissa dagar vill jag inget annat än att sova men kan inte komma för mig att lägga mig dagtid när jag har fått grabbarna att sova middag. OM jag somar så kommer jag ha svårt att somna på kvällen eftersom jag i grunden är en kvällsmänniska.. och sedan så ser jag ju allt i hemmet som måste fixas, städas, tvättas Phu..
Denna eviga känsla att man aldrig räcker till, sedan på det ska man försöka få in egen tid samt gärna lite ensamtid med sin man 
Kan säga att privatlivet blir lidande med ett barn som har nattskäck .. Man är ju aldrig utvilad så att man känner att man har nån vilja eller kraft att lägga på sig själv – än mindre på någon annan eftersom Manfreds jobbiga nätter suger ur all kraft ur en. ENdå är ju egentid otroligt viktig. Jag får min egentid på utställningar med hundarna och katten. De och mina vänner inom hundoch kattvärlden är min livlina, min navelsträng till den ”normala” världen.
Jag är så glad att jag har en man som fattar HUR viktigt mitt intresse är för mig, mina hundar och katt – att jag får åka på utställningar , vara borta hela helger och ”bara” vara jag med hundar och vänner och få SOVA på hotell hela nätter och bara ansvara för mig och hundarna. Dessa helger är som ett livselixir för mig. Jag orkar mig genom natt efter natt bara jag får göra lite egoistiska saker, Trots att de flesta dygnen går till att gå upp och vaka över Manne så känner jag skuldkänslor när jag åker iväg och gör mina intressen , som att jag skulle sätta mig själv framför barnen.. Fast jag VET ju att så inte är fallet så är det dit tankarna går.. 
Jag hoppas för Manfreds skull att det här växer bort och att det gör det snart.. Jag har läst en hel del om detta och har man otur kan detta hålla i sig ända upp till pubertetat… gör det det kommer jag bli knäckt!
Jaha detta blev en låååång text men å andra sidan är det svårt att förklara nattskräck på ett par rader. Hoppas att ni som orkar läsa hela denna text, ömmar för de föräldrar och barn naturligtvis 
som måste genomgå detta. Ömma lite mer för föräldrarna, barnen minns ju inte att de har haft detta under natten så de vaknar utsövda och glada
Tills nästa gång,
Jag har hört så mycket om hur katt och hund inte passar ihop, och även att de passar ihop… 
