JA under sommaren ( som för mig alltid varit den tid jag alltid har haft lätt att gå ned i vikt på) har det stått helt still.. kan ju inte tro att man verkligen har gått igenom en Gastric bypass!! De andra jag känner som har gjort denna operation har gått ned hela tiden , olika mycket under perioder och ibland nästan bara ett hekto i veckan.. men de har i allafall gått ned..
Jag står still och står på samma vikt som jag hade för 5 veckor sedan! verkligen trist!! 
Jag vet att orsaker till detta stillastående är en mix mellan , stress, småbarn och äter för lite och för sällan…
Men jag vet att de andra som genom gått denna op, inte har skött sig till punkt och pricka (även om de inte har småbarn) och endå rasar de i vikt *suckar*
Det verkar som om min kropp tycker att den vikt jag har nu är trivselvikt.. och är det så blir jag deppig för jag har åtminstånde 20 kg kvar att ta bort innan jag närmar mig normalvikt, ännu hellre skulle jag vilja gå ned mellan 25-30 kg till. och då kommer jag inte vara supersmal men i alla fall hamna nära ett BMI på 25.
JAg försöker äta varannan timme men hur ska man komma ihåg när man inte känner hungern på samma sätt som tidigare.. och jag försöker äta långsamt och utan att stressa.. vilket inte är det lättaste när man har två små grabbar på 2 år och 3,5 år.
Om det endå kunde komma igång igen, om så bara ett hekto i veckan men endå ett liiitet inus varje vecka så man kände lite hopp.. Ibland får jag för mig att de kanske inte gjorde op på mig (även fast jag har ärren på magen som bevis..) Tjejen som gjorde operationen samtidigt som jag har redan nått målvikt och hon kan äta allt utan att det verkar göra skillnad oavsett om det är onyttigt eller ej, så går hon ned i vikt.. och då hade hon en högre start vikt än mig.. och väger redan nästan 20 kg mindre än mig..
Kan man inte en enda gång i livet få känna att man gör något som känns lyckat att det man faktiskt gjort – att lägga sig på op-bordet för att bli av med övervikt – borde generera till ett lyckosamt resultat! ??
vet inte vad jag ska göra bättre.. jag VET vad jag slarvat med tidigare, men nu har jag i nästan 1,5 vecka ätit mina tabletter och mineraler som jag måste äta.. det är det svåraste att komma ihåg tabletter.. Men stilltjet KAN inte bara bero på att jag inte äter tabletterna, för andra som genomgått denna op och slarvat med dem har fortfarande rasat i vikt.. Det känns ganska hopplöst just nu…
Hoppas att jag blir på bättre humör.. att jag får mitt anställningskontrakt nån gång (håller på att byta från uthyrningsföretaget till en fast tjänst där jag är uthyrd till) att jag börjar gå ned i vikt igen, att jag får livet att gå ihop helt enkelt och att jag börjar känna att jag gör nått bra!!
Jag får vara tacksam att jag har en så förstående man som står ut med en surig och vresig fru. med skrikande barn och som gör att jag har möjligheten att dela mitt liv med hundarna och katten.. Om jag inte hade haft Melker så skulle det mesta i mitt liv inte finna där.. för jag hade omöjligtvis kunnat ha hundarna med det jobb jag har nu, om jag hade varit ensamstående..
Jag vill så mycket och känner att jag får så lite gjort, att allt tar för lång tid och att jag inte kommer någon stans.. vet inte vad jag har fått denna stress ifrån eftersom jag faktiskt har fått ett jättebra jobb, en ny lägenhet och har en del planer gjorda för hösten och det blir lite resande till grannländerna. – endå känns det som nått fattas.. det är väldigt jobbigt tycker jag.
JAg hoppas att viktnedgången kommer igång igen och att jag åtminstånde blir av med en 5-10 kg till tills återbesöket hos läkaren i slutet av November.. annars kommer denna höst bli otroligt deppig för mig…
Jag trodde i min enfald att jag skulle bli lyckligare av min operation , men nu när det bara står still ger den mig bara mer nedstämdhet och lite misslyckande känsla eftersom ”inte ens en operation klarar att bli av med mitt feta jag”
Usch hoppas verkligen att jag kommer på ett piggare och bättre humör för nu känns det tugnt och jobbigt!
