Nog för att jag har blivit upplyst om att jag ska ta vara på mina barns första år då de aldrig kommer komma tillbaka och att denna tid är den mest underbara 
Jag trodde då aldrig att det skulle ske så fort… Manfred bestämde sig i Söndags att det var dags att flytta hemmifrån! Farfar och farmor var här och hjälpte oss med att få upp våra vindskydd på balkongen, och Manfred frågade då om han fick följa med dem hem.. Farmor sa att det går ju bra och att han kan vara hos dem ett tag. Manfred lös upp som en sol och sa: Mamma nu flyttar jag hemmifrån, nu är jag Farfar och Farmors barn!
Min lilla kille är ju bara 4 år! och jag kunde se hur stolt han var att han skulle få åka… Nu har han bott där i 3 dagar och han vill INTE komma hem, han har det såå bra hos dem och där får man ju göra skojiga saker, som att gå i tyresta national park, åka till Junibacken.. slippa dagis!!
Men men ikväll kommer han hem! äntligen! jag saknar min pojk, men känner samtidigt att detta är superbra för både Axel och Manfred, för det har varit hur lugnt som helst ingen konkurrens inga slagsmål och Axel har fixat och lekt och haft mamma och pappa för sig själv!
Det är rätt så fantastiskt att Manfred är så öppen och social och har så stark egenkänsla att han vid 4 års ålder inte känner minsta oro att sova borta från sina föräldrar. Han sov över hos sin kusin i fredags, och ville stanna längre. Han vill dit även till helgen så vi får se vad vi gör.. HAn sa att han skulle komma och hälsa på framöver *fnissar* min lilla stora pojke, som redan håller på att göra sig fri från föräldrarna.
Axel är ju tvärt om, väldigt mammig och vill helst inte sova borta
Mina killar – bäst i världen så lika men endå så otroligt olika!
